Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Stadsmusik

Stockholms musik med dess olika ljud brummar, tutar, 

pratar i mobiler, skäller ifrån trottoaren och svärmar i takt till den 

hastiga puls som ständigt håller allt igång. Trumslagen av lastpallar, 

fotsteg och dörrar som smälls igen fascinerar det nya ögat. 

Staden lever sitt egna liv och människor är alltid i rörelse. 


Biltutan skapar efterföljare, de bildar en gräslig orkester 

och varje dag kräver ensemblen nästan ett liv. 

Då 260 människor tar sin sista ton i denna konsert varje år, 

skapar musiken rädsla hos dess publik. 

Hittills har jag haft turen på min sida men det är just det, tur, 

som allt handlar om. Det är stressen till jobbet, ett möte, skolan, 

en annan plats än där man befinner sig på just nu, 

som ändrar folkets hyfs och medmänsklighet. 


I en korsning som kryllar av liv och en klocka 

som visar att skolan börjar om tre minuter, mötet om en kvart, 

tunnelbanans avgång på andra sidan vägen om 60 sekunder eller 

väntan på att något ska hända. Ensamhet och otrygg förnimmelse. 

En lutning åt fel håll avgör om fingret pekas åt dig, att flickan som 

springer över vägen blir påkörd eller att jag själv flyger iväg när lastbilen 

krockar i mopedens bakdel. 


I mitten av allt vimmel står det still, oväsen i orörlighet, 

och önskan att det slår om till rött för medtrafikanterna så fort som möjligt 

så att försöket att ta sig framåt kan fortsätta. 

Man hoppas att musikens påverkan inte tar över människans förnuft. 

Räcker min tur för både mig och de i min omgivning? Om inte, 

stannar orkestern upp för konstpaus och hör ljudet av tystnad

Av Wilma Clevehorn