Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Lyckats i misslyckandet

08.16, solen smeker min kind med värme när jag släpat mina tunga fötter upp för sista trappsteget från den mörka och svala tunnelbanan. Likt alla andra elever runt om mig är jag sen. Försovit sig, bråkat med föräldrarna eller fastnat i den dagliga Stockholmstrafiken som ständigt verkar gå baklänges. Slussen som en gång välkomnat resande in till staden är en raserad rest av sin gamla ståndsmässighet. Gyttret av grävmaskiner, kranar, sandhögar och byggarbetare fungerar snarare som en stoppkloss än en välkomnande famn. Den vackra utsikten över Stockholms vatten och fasader skyms av det täta folkhavet.

 

Alla har vi en anledning till varför vi lik förbannat denna morgon befinner oss i en kapplöpning mot tiden, kallsvettiga, andfådda, frustrerade i den fuktiga höstluften. Kalla vindar blandas med solens värmande strålar. Som vanligt har man klätt på sig alldeles för mycket för att utsätta sig för denna ofrivilliga ’’powerwalk’’. Ofrivillig eftersom det knappast är någon som valt att vara sen just denna morgon. Karlavägen är upplyst av trädens orange lövverk, som om det vore tusen solar på himlen. Jag försöker armbåga mig fram men samtidigt graciöst ta mig förbi de äldre damer och män som gör sin väg mot Tösses och Karla Cafe för morgonkaffet. Fräck och artig på samma gång, en del av min personlighet.  

 

Klockan slår 08.20 när jag kastar ett öga på min mobil, min fot når första trappsteget på väg in mot Östra Reals skolgård. Här har många fötter vandrad, trippat, sprungit, alla för att nå skolans stora portar 80 meter bort. En gård som både välkomnar med öppna grindar och gröna plättar, men också skrämmer med sin storhet. Promenaden mot skolans röda byggnad inger respekt men också längtan. Det är här minna vänner är.

Fötterna har gått från att vara tunga som bly till lätta som fjädrar när adrenalinet kickat in från den fullständiga stressen. Från motsatt håll kommer min tjejkompis. Jag möter hennes blick som är lika röd som glödande kol. Snart ryker det nog om henne.

- Tuff morgon?

-Tell me about it, svarar hon med en ironisk frustration i rösten.

Alla har vi våra anledningar till varför vi är sena, men hennes kunde jag inte gissa, det enda jag kunde konstaterar är att det gått riktigt snett denna morgon. Likt Henning och hans kompanjoner som tillhörde arbetsklassen gick vi där på väg mot samma mål. Vi elever som var försenade, som denna morgon redan misslyckats så tidigt på dagen. På väg mot de som skulle utbilda oss och ta oss någonstans i livet, ta oss vidare, överleva för det är väl det allt handlar om. Att utbilda, jobba, tjäna pengar, och sen föra vidare det till nästa generation.

 

Det liknar ett maraton på skolgården. Alla vill vi vara först till porten, precis som om det handlade om vem som kom först. Vist kan man tro att man skulle vara ensam där 08.22 men nej, för jag är inte den enda som försovit mig, fler än jag har haft en tuff morgon. Jag kastar mig upp för trappan och svänger av till mitt skåp. Nu kokar jag, svetten rinner som en porlande älv på ryggen, och jag vill bara slita av mig jackan. Jag fäster blicken och låter den följa alla nummer längst skåpen. 1085, mitt skåp. När jag öppnar skåpet flyger det ut papper precis som om någon placerat en fläkt i mitt skåp. Helvete också, jag måste verkligen städa mitt skåp mumlar jag för mig själv.

 

Nu 08.26, jag har nått mitt klassrum, skolans korridorer ekar, tomma på elever. Vi som är försenade har återigen tagit oss till lektion och blivit insläppta av läraren. Återigen lyckats i misslyckandet.


Av Charlotta Sandgren