Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

I Stockholms händer

Portarna öppnas från Östra Real och det sticker i ögonen av det blå kalla ljuset som trycker sig in i ögonen på oss. Som om vi varit instängda och fått tillbaka vår frihet. Vi kan ta vårt första djupa andetag för dagen och vi börjar nu promenera ner mot Karlaplan i en samlad trupp. Går förbi alla Östermalms portar upp till de anrika våningarna. Det blåser kalla vindar och träden längst Karlavägens allè ser ut att brinna av dem röd-gula löven. Solen är bakom grå/blå täckt himmel och jag börjar få längtan efter jul. Inbillar mig för några sekunder att vi går i ett luciatåg. Det är varma färger runt omkring oss och det enda levande kvar från sommaren är fontänen på Karlaplan. Vattnet är lika klart och levande oavsett årstid.

Tunnelbanan är trång som vanligt och min klaustrofobi får mig att ångra att jag inte gick istället. Det gnisslar och skakar i tåget, känns som att jag håller på att kvävas.

Stureplan kryllar av folk, som myror i en myrstack. Bussar och bilar tutar och blinkar sig fram i trafiken samtidigt som det kommer naiva cyklister och tar onödigt mycket plats. Stureplans omgivning skapar stress, som om alla jagar varandra åt olika håll. För här är det en annan årstid, ingen alls.

Går på Biblioteksgatan som är vinterns årstid, med julbelysningen som lyser upp den mörka natten.

Alla de rosa doftande körsbärsblommorna i Kungs trädgården från i somras har dött. Ligger som döda själar på marken och skriker efter hjälp. Sommaren är kungs trädgårdens årstid.

Fortsätter ner mot det glittrande vattnet och ser Gröna Lund i horisonten, blir varm inom mig. Som ett barn igen. Det här är mitt, mitt Stockholm.


Av Josefine Stjärnström