Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Deras drömmars stad

Deras drömmars stad

 

Över gatorna strömmar det människor med ansikten lika uttrycksfulla som sten.
Folket går i välbekanta mönster och ingen verkar inte vara sen.
De tittar ner i sin låtsasvärld som de aldrig går utan.
Ingen tittar upp, alla stirrar i rutan.

Ingen ser vart de går, ändå är krockar sällan ett hinder.
 Alla känner staden så bra att de klarar sig utan sina sinnen.

Drömvärlden prioriteras högre och högre, blir tillslut livets kompass.
Plötsligt är den drivkraften som får folket att andas.

Kanske behövs en värld där allt är enkelt, dit staden kan fly undan vardagen och bara glömma.
Glömma all stress, alla måsten, allt jobb och bara få känna frihet och kunna drömma.

I tidig ålder får folket höra att bokstaven på deras papper inte spelar någon roll.
Att de lever i en värld full av möjligheter, att endast fantasin begränsar dom.
Men världen sjunger sin sång, och budskapet är helt tvärtom.
De möjligheter de blev lovade syns inte till vart de än vänder sig om.

Så de flyr till sin drömvärld för att få känna lite lättnad och lycka igen.
För att inbilla sig att allt kommer bli bättre, att framtiden kommer bli deras vän.

Men vändningen känns bara som ett tomt löfte långt långt borta,
och framtiden känns lika lockande som en väldigt mörk mörk grotta.

De försöker skicka nödrop, göra sig själva hörda.
Men staden verkar inte vilja lyssna, för dess öron förblir döva.

De försöker prata med vänner, men vännerna är lika trasiga som de själva.
 Förstående, absolut men lika maktlösa när det gäller att kunna ändra.

De får höra att de ska sluta leva i en låtsasvärld, vakna upp och ta tag i livet.
Men när framtiden bara är en synvilla,
 kan man då riktigt skuldbelägga dem för att bara vilja försvinna ner,
ner i det teknologiska idet?

De ska inte klaga, förr var det minsann svårt.
Men staden verkar inte se att svårigheterna finns kvar,
de har bara bytt skepnad och symptom.
De skriker på hjälp men bara kvävs av alla andra.
För ingen med makt som kan påverka förstår.
Ingen tar dem på allvar, för de är ju så små.
Har ingen livserfarenhet utan bara klagar.
Är fulla av hormoner, gör bara som de själva behagar.

Staden begår samma misstag om och om igen.
Samma på 1800-talet som nu, det är alltid dem som hamnar i kläm.
De kan ingenting men måste ändå kunna allt.
De är fria, får göra vad de vill men blir ändå styrda överallt.

Den fina fasad de hade spricker mer för varje år.
De blir krossade av en kraft som ingen annan förstår.

De är framtiden men ändå vill ingen lyssna på dom
De vill ju bara att staden ska höra vad deras skrik handlar om.

De vill ju bara tas på allvar och få en framtid som är glad.
De vill ju bara få växa upp och leva i deras drömmars stad. 


Av Matilda