Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Dalkullor i Alvik på 1800-talet

Det var svåra nödår i Sverige. Särskilt på 1840-talet. Det var missväxten som skapade nödåren. I Dalarna fanns en överbefolkning sedan århundraden. Fattigdomen kom till Dalarna under seklets andra hälft. Det gjorde att arbetsvandring blev en tradition i Dalarna. Särskilt i sockarna runt Siljan - Mora, Rättvik, Leksand och Siljansnäs. De som bodde där lämnade sina byar och sökte sig till platser där det fanns arbete, mat och lön i pengar.

Kvinnorna vandrade mest till Stockholm och Mälardalen och fick arbete som trädgårdskullor och i olika industrier. Detta är bakgrunden till att så mycket dalfolk vandrade ner till Stockholm. Dalmasar och ett stort antal dalkullor från Leksand arbetsvandrande ner till Alvik i Bromma för att stöpa ljus.

År 1864 hade Lars Montén flyttat sitt företag Clara Stearinljusfabrik till stranden vid Alvik. Den hade förut legat där Centralstationen nu ligger, men fick inte ligga kvar när järnvägen skulle dras fram. Montén behövde duktigt arbetsfolk och de som kom från Leksandsbygden hade han förtroende för. En stor industri hade växt upp och tillverkningen av stearinljus fortsatte fram till 1928. 1929 bytte fabriken ägare. Det var Barnängens fabriker som köpte stearinfabriken.

En av arbetsvandrarna från Leksand hette Karin Ersdotter. Hon föddes 1866. Karin gifte sig år 1889 och hennes far Daniel dog år 1927.

Det tog sju dagar för henne att gå till Stockholm, Man gick i snitt fyra mil om dagen och man gick i samlad tropp. Ibland tog man vägen över Gävle. Därifrån åkte man båt till huvudstaden. I Alvik bodde man i en särskild barack. Maten lagades kollektivt. Det vanligaste var bröd och gröt. Lönen var bra, man fick 1:10 kronor varje dag. Men man hade inte råd med nöjen.

Sångerskan Christina Nilsson besökte huvudstaden 1885 och bodde på Grand Hotel. Efter hon hade sjungit en sång på hotellets balkong blev det massa panik, vissa trängdes ner i vattnet och många trampades ner, 18 kvinnor omkom och nåt 70-tal personer skadades och många var svårt skadade. En som hete Brita klarade sig. Anders Eriksson "den vackre dalkaren" (1850-1928) och Anna Andersdotter (1844-1923) var ett par som arbetade i Alvik. De gifte sig år 1871. Anders kom vandrande från Leksand 1866 och blev kvar i Alvik hela sitt liv. Anna var från Ö Rönnäs i Leksand som var fabrikens sjukvårdare och hon hjälpte även till med förlossningar. När hon gick till kyrkan hade hon alltid sin leksandsdräkt och till vardags sin leksandshatt.

Nu är det inte nödår här och allt är vanligt och bra. Jag åker förbi Alvik varje vardag när jag ska till skolan.


Källa: Bromma Hembygdsförenings årsbok, Brommaboken 1982

Av Nora