Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Terrorn på Norrmalmstorg

När jag hörde kraschen och skriken på Norrmalmstorg var jag på Marimekko.

 Där köpte jag möbler när jag hörde smällen. Det är en självmordsbombare som sprängt gatan. Det är läskigt och oroande, jag känner panik och springer för att hitta någonstans att gömma mig. Då hör jag mamma som skriker på mig att jag ska akta, men jag förstår inte vad hon menar. Så känner jag smärtan i huvudet och jag förstår att en del av taket har ramlat över mig innan jag svimmar.                                                                                                                                                                        

Jag drömmer att jag äter picknik med mamma på en äng, där äter vi mozzarella med tomat och dricker mammas vinbärsaft,. Det är min favorit picknik och vi sitter på min favorit picknikfilt som är blå. Blått är min favoritfärg. Men jag sliter mig från drömmen, sluta dröm Leo säger jag till mig själv jag måste komma tillbaka till verkligheten och komma bort från stenblocket och då vaknar jag med ett ryck.


 Jag ser affärer som är trasiga, kroppar på marken, föräldrar som letar efter sina barn och då så ser jag mamma gråtande framför morfars fötter där ligger han döende och blodig efter terrorn. Jag försöker komma fram till morfar men mina båda ben är brutna jag blir så ledsen och tänker det borde varit jag. Jag lyckas på något sätt kravla mig fram till morfar och börjar krama morfar och då kommer ambulanserna. De är tio-tjugo stycken och minst fem brandbilar. En ambulans kommer och tar morfar. Jag och mamma följer med i ambulansen. Jag skulle tyckt att det varit kul att åka ambulans om inte morfar varit döende. Men jag hör morfar säga något och jag blir överlycklig min 75 åriga morfar Klas lever. Vi kommer fram till sjukhuset och vi kommer in på akut avdelningen där morfar åker in vi är tvungna att vänta utanför. Och då sitter vi där i fyra timmar och sedan kommer doktorn ut och säger att morfar lever. Och vi blir överlyckliga jag försöker ställa mig upp men ramlar ihop direkt jag behöver nog också vård nu säger jag. Ja det ska du få säger han. Seden röntgade de mig, mamma frågade vad som hade hänt och jag svarade att jag hade brutit båda benen, ett revben och fått hjärnskakning men annars mådde jag bra.

Jag måste stanna på sjukhuset i fem dagar sedan åker vi hem där vi på nyheterna ser att självmordsbombaren var Erik Danielsson då säger jag till mamma, jag känner igen det namnet han var min lärare i 2an.

-Vad sa du att han var? sa mamma,

- Min lärare i 2an, han var arg hela tiden och sedan slutade han. Så han var arg på alla antar jag, sa jag. 


Av Figge K