Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Svanen och busschauffören

Jag sprang så fort jag kunde, men jag hann inte. Bussen försvann bakom tegelhusen och där stod jag mitt i mörkret helt ensam, vid en tom busskur på en tom tyst gata. Jag kunde inte se vad det stod på informationstavlan, och min telefon var död. Så jag gick.

Jag viste inte hur långt det var och gå till mitt hus, men jag visste typ vart jag skulle. Jag gick ner mot en grusstig och hörde hur några små vågor plaskade mot stenbron jag hade gått förbi. Jag försökte slappna av och tänkte på hur jag skulle vara hemma i min mysiga säng inbäddad i mitt stora täcke, när jag helt plötsligt hörde ett väsande ljud. Först brydde jag mig inte om det, men när en svan kom flaxande mot mig med sina gigantiska vingar och sin vassa näbb kunde jag inte göra annat än att bry mig. Jag började genast springa, men den hann precis bita fast i min luva och så drog den ner mig mot marken.

Mitt huvud bankade och svanen började nafsa mig på armen, den fick fatt i min hud och drog bort min arm från min midja. Sedan började den rota i min ficka, när jag försökte putta bort den flaxade den till och bländade mig med sina stora svansimfötter.

Till sist fick den fatt i någon slags påse och drog ut den, jag såg inte vad den innehöll men jag brydde mig inte, så jag lät svanen ta påsen. Den tittade på mig med sina bläcksvarta ögon och sedan vände den sig om och gick tillbaks till vattnet.

Jag skrattade lite av både rädsla och lättnad, men jag var bara glad att den inte skadade mig, förutom huden den hade bitit bort från min arm.

Det sved lite men såret var inte så stort. Jag reste mig långsamt upp och gick tillbaks till busskuren, jag var så trött, så jag brydde mig inte hur lång tid det skulle ta innan bussen kom. Men jag hann knappt sätta mig på bänken innan bussen kom. Det var fyran, och jag skulle till Södra Station så jag hoppade på. Bussen var helt tom och det var iskallt på sätet. Busschauffören stirrade på mig genom backspegeln med en otydlig blick, men jag bara struntade i honom och sjönk ner i sätet.

Jag började långsamt höra hur motorn brummade, och hur tyst det blev. Sedan somnade jag.

Efter ett par timmar vaknade jag på en sjukhus säng. Jag tittade upp och såg min mamma sitta bredvid mig.

- Åh, du är vaken, vi har väntat hela natten.

Jag reagerade väldigt starkt på mammas röst.

- Vad har hänt? frågar jag genast.

- Du har fått en inflammation på armen, och som tur var hittade busschauffören dig.

 

 

 

 

 


Av Amalia Bröndum Norrwie