Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Mitt magiska Stockholm

Jag känner hur någon slår in i ryggen på mig- och innan jag ens vet ordet av det så faller jag. Ner, ner, ner längs Kaknästornets gråa vägg.

 Vad är det som händer?!, är min första tanke, sen är det som om allting omkring mig stannar. Skriken som hörs tystnar och det är då tankarna flödar in:

 Jenny hade låtit så säker! Hon sa att jag skulle ”sluta oroa” mig och att jag skulle ”leva lite”.

 Ja, nu är det ju inte så mycket kvar av mitt liv!

Tänker jag argt, allt är hennes fel!

Jag fortsätter falla ner, ner, ner ända tills jag känner ett DUNS! Allt blir svart ett litet tag sen så får jag den mest underliga känslan- det är som om jag inte styr min kropp. Mitt huvud kollar ner på marken, men där är ja ju!

Jag dras framåt av mina ben, de har börjat springa och efter några meter tar de satts och hoppar upp i luften och flyger! Ja åker över landskapet så snabbt att jag knappt hinner se något, vart är min kropp på väg? Efter en ganska lång sträcka saktar jag ner, vi är vid stadshuset nu. Jag och min kropp det är som om vi är splittrade.

Jag dras över stadshuset och längs vattnet. Det är så fint med båtarna vid vattnet och solen som går ner. Min kropp tar mig in i gamla staden, och landar på ett tak. Medans min kropp hoppar från tak till tak, ser jag allt liv som pågår i stadens gränder. Vi passerar s:t Göran och draken, där det står en massa turister. Sedan svänger vi vänster och hoppar av taket. Nu flyger vi över vattnet igen. Min kropp tar mig upp, jag börjar förstå vad min kropp vill visa mig, Mitt magiska Stockholm!

Jag ser hela bilden nu, hela mitt hem är som en stor karta. Jag ser allt! Kanske hade Jenny rätt om att jag skulle ”leva lite” och kanske borde jag ha tackat henne.

Plötsligt blir det sådär svart igen. Jag blinkar till lite och ser mig omkring och ler till mig själv- det var bara en dröm. Jag lutade mig tillbaka i sängen och tänkte på allt som jag varit med om, wow, vilken fantasi jag har!


Av Billie K. Huitric B. Borras