Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Måne

Jag gick smidigt ut ur spärrarna i tunnelbanan, och upp för trapporna till Högalidsskolan. Murgrönan har växt på den röda tegelväggen i åratal. Det guld, svarta klockan slog  9.00 .

Skolan hade börjat.

Panikslagen sprang jag upp för trappan, jag slog upp dörren till korridoren för att upptäcka att klassen inte börjat än. Jag pustade ut av lättnad. Alla måste trott att jag var galen för då sa Emma:

- Galen flicka... skrattade hon.

Under rasten pratade jag och Emma om de saker vi gjort, Emma klagade hela tiden om att hon inte hade något internet under nästan hela sommaren.

- Jag förstår inte hur man kan klara sig utan wifi! Klagade Emma

- Ja alltså tänk på de fatti... , sa jag.

- Nu pratar vi om MIG, avbröt Emma ironiskt.

- Ja ja, skrattade jag. Förresten har du gått till grönan i år??

- Nej! JAG VAR JU HOS MORMOR HELA SOMAREN!! Sa Emma högt.

- Jag planerar på att åka dit någon gång denna vecka, sa jag

- DÅ MÅSTE JAG FÖLJA ME... sa Emma medans klockan ringde in.

Vi skyndade upp för de gamla trapporna.


Det var en lång och tråkig dag, Jag och Emma gick hem tillsammans som vanligt.

Vi gick över bron bort mot tunnelbanan. Jag kollade på de gula husen vid slutet av bron, där hade jag bott förra året. Våning 2, den mörkbruna dörren med ett glittrigt klistermärke. Vi hade flyttat för att vi ville bo i en villa borta från storstaden, mamma och pappa valde villan ett kvarter från Emma. Jag blev då såklart jätte glad, jag menar vem blir inte glad av att bo närmare till en bästa vän man känt hela sitt liv? Vi gick ner till tunnelbanan och stannade i pressbyrån för att köpa en macka.

- Hm det är 1 min till tåget kommer… sa jag

- Nej, du vet jag är blind, avbröt Emma.

- Ja tänk om du var blind, sa jag ironiskt

- Kom, tåget kommer ju! Sa Emma medans hon tog fram sitt busskort.

Vi sprang igenom spärrarna, ner för trapporna, in i tåget.

- Ja, vi hann! Flåsade emma

- Sätt dig här, sa jag medans jag satte mig på den tomma platsen.

- Oj vad tomt det är här, sa Emma medans hon kollade runt. Borde det inte vara fler personer, klockan är ju bara….

- Vadå? Hur mycket är klockan? Sa jag medans tåget åkte in i en tunnel. Ljusen i tåget lyste en svagt, inte alls som de ljusa och gula lamporna i vanliga fall.

- Du kommer… inte tro detta flämtade Emma

- Tro vadå?

- Klockan är….

- Men säg det någon gång da.

- Det är midnatt…

- Nej nu driver du med mig, sa jag medans jag tog fram  min mobil.

Jag kunde inte tro mina ögon. Det var sant. Klockan var prick 00:00, hur kan det vara midnatt? Vi slutade kl. 14:15 idag. Jag var säker att vi gick från skolan direkt, alla dessa frågor snurrade i mitt huvud.

- Er, när tar denna tunnel slut? Sa Emma nervös, jag minns inte att den här tunneln var så här lång…

- Inte jag heller, sa jag

Vi kunde inte göra något, så det ända vi kunde göra just nu var att sitta tyst och vänta tills tåget kom ut ur denna oändliga tunneln. Helt plötsligt hörde vi ett ljud.

- Vad var det? Sa jag nervös

- Jag vet inte, sa Emma som såg ut att börja gråta när som helst nu.

- Vov, skällde något

- hörde du? Sa jag

- Ja det är en hund.

- Vov vov, skällde hunden

- Vart kommer det ifrån? Frågade jag

- Ljudet kom där ifrån, sa Emma medans hon pekade rakt fram.

Vi gick långsamt fram till där ljudet kom ifrån, nu började hunden skälla igen, ljudet blev högre och högre ju närmare vi kom. Tillslut stod vi i längst bak i vagnen, skällandet var riktigt högt nu, det var som om vi körde hitta nyckeln. Ju närmare du kom desto varmare blev det, här var det, ju närmare du kom desto högre och mer skällande blev det. Vi kollade runt, under sittplatserna, överallt, men igen hund syntens någonstans. Vi kollade igen, ingen hund. Helt plötsligt kom tåget ut ur tunneln det var ljust ute.

- Är det något fel på våra mobiler eller? sa Emma medans hon tog fram sin mobil. Klockan är fortfarande 00:00.

- Kolla ut ur fönstret, sa jag skräckslagen.

- vadå? Sa Emma medans hon vände sig mot fönstret.

Vi stod skräckslagna där, utan att röra oss ur fläcken. Det var något riktigt konstig. Uppe på himlen stod solen och månen bredvid varan, det kan ju inte vara sant, himlen blev mörk den ena sekunden ,men ljus den andra.

- Det här är inte på riktigt, sa jag tyst.

- Vi drömmer nog bara, sa Emma.

- Ja det är nog så, sa jag.

- Men om jag gör det så vill jag hitta den där hunden, sa Emma desperat. Skällandet var inte längre ett skällande utan ett gnällande. Vi gick längst fram i vagnen, där låg den. En blå och vit husky valp. Jag tog upp hunden och klappade hunden.

- Vad gullig hon är, sa Emma.

- Ja, men varför blå? Frågade jag

- Bry dig inte om det, sa Emma. Vi måste hitta et sätt att komma ut här ifrån, det här tåget ser inte ut att den vill stanna

Men helt plötsligt stannade tåget. En station som vi aldrig varit på,  vi gick av tåget med valpen.

- Vi är ju mitt i ingenstans hur ska vi hitta hem egentligen?

- Jag vet inte, sa jag. men jag är hungrig. Vi har ju de där mackorna vi köpte.

- Ja, jag är också hungrig, sa Emma medans hon tog ut sin macka från väskan.

- Hunden måste också va hungrig, sa jag medans jag la ner hunden på

trägolvet och tog ut min macka.

- mums vad gott, sa emma medans hon gav hunden en liten bröd bit.

- men hur kommer vi hem, suckade jag. Men just då kom ett tåg, tåget var mot Norsborg.

- det här tåget är mot norsborg, kom. Sa jag medans jag lyfte upp valpen som hade precis ätit sig mätt.

- Okej, sa Emma och gick efter mig.

Så fort vi kom in i tåget så blev valpen svart vit, uppe på himlen var det bara solen och så var klockan 14:20.

- Va??? Sa Emma förvånad.

- Var det inte kl.00:00 och valpen blå?? Sa jag

- Jag förstår ingenting, sa Emma

Tåget var fortfarande tomt. Jag förstod ingenting. Ingen av oss förstod något. Valpen hade somnat i min famn.

- Vi kan inte kalla den där valpen ’’ valp ’’ för alltid, sa Emma

- Ja, vi kan kalla henne… sa jag. Måne.

- Ja! Sa Emma

- Men alltså vad var det som precis hände?  Sa jag.

- Här ska vi av, sa Emma

På vägen hem så pratade vi om hur detta hände, det var ingen dröm heller. Vi bestämde att inte berätta detta för någon och om någon undrar om hur vi fick valpen så kan vi säga att vi hittat henne.

Borta vid tåget:

- Valpen är nu adopterad, vi kan fortsätta vår resa nu

- Du det är 3 valpar till, dem måste adopteras.

- Suck, vi måste hitta tre fler personer


Av Rolina