Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Långholmspromenaden

När jag vaknar och drar upp gardinerna, så förstår jag att det kommer bli en fin dag. Jag ser det genom att bara titta på solljuset som sprider sig på stenväggarna. ”Hagar, kom då”, ropar jag. Snabbt hör jag ljudet av tassar som springer på trägolvet. Nu ser jag honom, den vackra orangea pälsen och den långa, långa nosen. Jag trär halsbandet över honom och spänner fast det rödrutiga kopplet i det. Jag öppnar den gröna dörren och låser efter mig. ”Ja Hagar, vi ska gå ut”, säger jag när jag ser honom vifta kraftigt med den orangea svansen. Trädens blad prasslar, och vinden viner när vi går ut genom dörren. ”Blir det Långholmen igen eller”, frågar jag Hagar. Han börjar skälla glatt och vifta med svansen som en väderkvarn. Vi går ner för trätrappan som leder ner mot en av Långholmens broar. När vi är nere på bron stannar jag, tittar ut på båtarna som flyter på det blåa vattnet. Jag hör fåglarna kvittra uppe i träden, och Hagar som börjar skälla. ”Okej Hagar”. Vi går över bron och uppför en fin, men också väldigt brant backe. Åt både höger och vänster finns det små gula hus med någorlunda stora trädgårdar. Vi går upp… och upp… och äntligen är den jobbiga backen över. Hagar börjar dra åt höger så jag följer med. ”Det är väl klart att du ska få bestämma vägen”, säger jag och klappar honom på huvudet. Han börjar nosa på marken, och jag förstår att han har fått upp något spår. Han fortsätter att dra, hårdare och hårdare längst den grusiga lilla vägen. ”Hagar, kom vi går det andra hållet”, säger jag vädjande medan jag försöker dra honom tillbaka. Men då… stannar han upp. Jag tittar åt det hållet han tittar, och då ser jag, en stor och fluffig svart katt. ”Hagar, kom!!”, ropar jag, beredd på vad som kommer hända. Och då händer det. Han börjar rycka och skälla blodtörstigt och hans ögon, de vackra ögonen, hade blivit till några vilda, galna ögon. Jag ramlar på gruset, tittar upp, och ser honom springandes efter den svarta katten. Smärtan i benet känns kraftigt, men jag måste springa efter, jag får inte tappa bort honom.

När jag reser mig upp, smutsig överallt, så ser jag även den röda vätskan sippra ner från det stora såret. Jag börjar springa haltandes på den lilla fina vägen, men jag bryr mig inte om hur det ser ut nu, jag måste bara hitta honom, min hund. ”Hagar! Kom tillbaka!”, ropar jag, men jag vet att han inte kommer tillbaka. När han har sätt någon katt, rådjur, hare eller nästan vilket djur som helst, så vill han bara sätta tänderna i det. Jag fortsätter springa, men smärtan försvinner inte, och ännu mer blod syns nu på benet. Jag hör ett dovt ljud. Jag springer mot ljudet och kommer in på en liten stig, nära den lilla sandstranden. Och där ser jag honom. Han tittar upp längst en björks trädstam, och där, högst upp i den gröna trädkronan sitter den stora katten. ”Hagar!!”, ropar jag och börjar springa det fortaste jag kan, trots smärtan i benet. Det känns som en mil, men det är dock bara ett par meter. När jag kommer fram till honom, trär jag halsbandet över honom, precis som jag gjorde i morse.” Hagar, nu går vi, strunt i den där dumma katten!”, säger jag högt, och lite argt för att han kanske ska börja skämmas lite. Han följer med, min fina men också ibland galna hund, men han skäms inte. Han skäller fortfarande argt, och han tittar bak mot den livrädda katten i trädet.

 När vi är tillräckligt långt bort från trädet, så att han inte ser katten mer, sätter jag mig ner och håller honom nära mig. ”Gör inte så där igen”, skriker jag ledset. ”Jag trodde att jag inte skulle hitta dig”. Jag klappar honom över den lena orangea pälsen, och ställer mig upp långsamt. Vi börjar gå hem. Jag känner mig trött och sliten, så vi går den rakaste vägen till lägenheten. Hagar ser också trött ut. Han andas snabbt och svalkar sig med tungan i vädret. Vi går på en lång och ganska smal väg. De gula husen finns återigen åt både höger och vänster, och fåglarna kvittrar. Fåglarna har antagligen kvittrat hela tiden, bara att jag inte har brytt mig om dem. Mitt hjärta dunkar fort men jag börjar ändå att lugna ner mig. Vi är tillbaka på bron, och Hagar viftar på den orangea svansen. ”Ja, ska vi gå hem nu?”, säger jag trött. Han skäller glatt, precis som han gjorde i morse. Han är nog nöjd nu. En lång promenad, och en katt. Vi går uppför trätrapporna, in på vår gata, och äntligen är vi framme vid den gröna ytterdörren. Jag låser upp. Vi går in, jag tar av halsbandet från Hagars hals och slänger mig på den mjuka sängen. Det var som jag trodde, det skulle bli en fin dag.

 


Av Egil S