Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Drottninggatan

Vi gick på Drottninggatan, den 21 december.

Skolan hade slutat, och alla var glada och taggade på julen.

Simone hade inte köpt några julklappar alls, typiskt henne tänkte jag.

Vi kom upp till HM och Simone nickade in mig i butiken. Det luktade nya jeans och Jingle Bells spelades i högtalarna.

- Jag får panik på den här låten, sa Simone argt och blängde på ett butiksbetträte som tittade oroligt tillbaka.

Hon fortsatte in i butiken med mig släpande i handen. Jag misstänkte vad hon skulle göra. Snatta.

Hon släppte min hand och plockade på sig några plagg, som hon hade in famnen.

 

- Hur många varor har ni? Sa tjejen i disken vid omklädningsrummen. Hon såg snäll ut men stod och log som ett fån mot Simone.

- Sex stycken har jag, svarade Simone och försökte le mot tjejen i disken.

 

Simone tittade på mig irriterat när vi kommit in i ett omklädningsrum.

- Nu ska vi snatta, okej?

Jag tittade på henne, med en konstig min. Menade hon verkligen det? Mamma hade alltid sagt att jag skulle stå emot grupptryck, och inte vara med ”busiga” som hon säger. Hon har förstått att Simone är dålig för mig, men har gett henne en andra chans väldigt många gånger. Mamma tappade nästan aldrig hoppet om en människa.

Jag stod och kollade häpen och rädd på henne när hon smugglade in ett par shorts i den tjocka vinterjackan.

- Hon kommer ju se att ett plagg saknas när vi går ut sen, viskade jag med en darrig röst.

- Men jag gömde shortsen i hodddien när vi gick in här idiot, nästan röt hon och spände ögonen i mig. Hennes röst var fortfarande tyst, men jag var rädd att någon personal skulle höra vad vi sa där inne i båset.

Sen stod hon och låtsades prata om kläderna, och fråga mig om råd,

- Tycker du jag ska ha en grå istället? Våra blickar möttes i spegeln och hon gjorde en menande min.

 

- Eeeh, ja kanske det, sa jag bara.

 

Simone höjde på dem välsminkade ögonbrynen och böjde sig ner för att ta upp sin handväska.

- Då var vi klara då! Sa hon överdrivet högt och som inget hade hänt.

Simone drog bort draperiet och hade sex kläders plagg i famnen.

- Jaha, sa tjejen i disken. Passade något?!

Hon var för positiv för Simones smak, men Simone behövde hålla minen för att hon inte skulle misstänka något.

- Nej, tyvärr. Jag vet verkligen inte vad det är med mig. Allt är för smått. Jag är för tjock för alla storlekar.

Vad? Tänkte jag. Hon har aldrig sagt att hon kände sig tjock. Hon har aldrig varit negativ åt sig själv alls. I egentligen har hon väl väldigt dålig självkänsla, men bara utan att låsas om det.

- Ojdå, vad synd. Vi har större storlekar än S, ifall du skulle vilja prova någon

 annan storlek.

- Nej, men tack ändå, sa Simone med en lite surare ton den här gången. Hon började gå i rask takt rakt mot utgången. Jag log lite mot tjejen i disken, och sen sprang jag efter Simone. Vi fortsatte nästan springande upp för Drottninggatan. Om Simone skulle tävla i gång skulle hon lugnt vinna över alla.

- Tycker du att du är tjock?! Det har du aldrig sagt?!

- Men alltså, sa hon och blängde med ögonen. Hon var tyst.

Jag vågade inte reta upp henne mer nu. Jag ville aldrig träffa henne igen.


Av HR