Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Carl och Zlatan!

Det var en gång två bästisar som hette Carl och Zlatan. Carl var en humla och Zlatan var ett fotbollsproffs. De var i en mycket fin park som låg i Stockholm, som hette Tantolunden. De spelade schack. Då skulle Carl flytta på en bonde i spelet. Då kom Carl på att bönder bor på landet och det var där han hörde hemma. Han berättade det till Zlatan och Zlatan ville också det. Då slutade Zlatan som fotbollsspelare för att bli bonde. Då tog Zlatan alla sina pengar och flyttade till landet med Carl. Gården hade även en bondgård. De skaffade grisar, kossor, höns, får, lamor och en get. Zlatan och Carl trivdes mycket bra. De bestämde sig för att gå till alla djuren varje morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Men de var där mest hela tiden. De var till och med där och sov och åt. Det var fyra får vid namn: Fhårkan, Jubban, Tubban och Fommis. Hönsen var tre stycken och hette: Fönis, Bönis och Mönis. Kossorna hette: Mossan, Kosi och Gosi. Mossan var mamma till Kosi och Gosi. Lamorna var två vid namn: Jama och Dov. Grisarna var tre och hette: Grisi-Greta, Gegg-Gunnar och Gagg-Gonne. Geten var mycket gammal men vis(fast lite virrig ibland)och hette: Getu. 

Zlatan och Carl älskade djuren och djuren älskade dom!

Denna natt skulle de sova i hagen som de oftast brukade göra. De båda lade sig ner på marken och det gjorde alla djuren också. Alla tyckte det var väldigt mysigt, till och med Zlatan och Carl gjorde det, fastän Zlatan var van vid lyx eftersom han tidigare var berömd fotbollsspelare.

Plötsligt vaknade Zlatan av att han hörde något mitt i natten. Han satte sig upp och såg till sin förskräckelse att alla djuren är borta... Han ställde sig hastigt upp och ser fruktansvärt nog att en lastbil kör iväg i susande fart. På lastbilen står det ”Slaktarnas slaktare”. Å nej! sa Zlatan. Carl vaknade också nu när han hade hört något. Vad är det för oväsen?

 Djuren är borta! Sa Zlatan. -Va, är det sant? -Ja kolla själv, jag tror att det är en slaktningsbil som har tagit de i smyg! -Nej! Jag såg en sådan bil köra iväg och det är landets kändaste slaktningsfirma. Vi måste få tillbaka alla djuren och ge slaktarna stryk! Sa Carl. Då kom Zlatan på en lysande idé. Idén var att han skulle ringa sina gamla fotbollskompisar och be om hjälp. Alla han ringde kunde komma direkt. Alla började springa/flyga det fortaste de kunde vid sidan av vägen. Vi kan hinna ikapp dem -Jag vet vart slakthuset ligger, sa en av fotbollsspelarna vid namn John Gudetti. När de hade kommit fram till slakthuset upptäckte de att det var ett stort högt stängsel över hela slakthuset. Hur ska vi komma över? Sa Messi. Precis då hörde de alla ett ljud. Då kom det fram en liten anka med snabel. Hej kära ni sa ankan med snabel. Vem är du?. Jag är Mimimio -Vad bra, vi behöver nämligen hjälp sa Carl. -Jag vet, jag har väntat er. Varför? -Som ni kanske ser har jag en snabel, fast jag är en anka. Det hände när jag var på min gamla gård med min familj. Alla hade det jättebra och härligt. Sedan såg jag och min familj en lastbil där det stod ”Slaktarnas slaktare” som körde mot vår gård. Sedan kom den bara närmare och närmare mig och min familj. Till sist så var den så nära att jag och alla andra började springa bort från bilen det fortaste vi kunde. Men den hann ifatt oss. De tog tag i oss och kastade in oss i lastbilen, låste dörrarna och körde iväg. Jag och alla andra hade panik och visste inte vad vi skulle göra. Vi kom på flera stycken planer men ingen fungerade. Till sist var vi framme och då ser vi att det var något som inte stämde.

 

De som skulle ta ut oss igen var… Monster! Alla fick ju såklart ännu mer panik då. De tog ett hårt grepp om oss och kastade in oss i en bur. Då såg jag en av slaktarna som ej såg ut som de andra. Han såg faktiskt mycket snäll ut. Jag märkte att han egentligen inte ville göra detta men han kanske var tvungen av någon anledning. Jag bestämde mig för att ge något slags tecken. Som tur var, såg ingen annan än hen att jag försökte få kontakt med mig. Hen kollade på mig mycket underligt. Först såg hen inte ut att fatta någonting men sedan såg han ut att fatta exakt. Då smög han fram till mig och sa: Jag ska hjälpa er. Ja! Tänkte jag. Seden började de andra rulla iväg vagnen in mot slakteriet. Hoppas att hen hinner rädda oss. Hen är vårat ända hopp.

Jag kände mig mycket orolig fastän jag litade på den där snälla varelsen. Eftersom att jag i alla fall var lugnast av alla, så började alla andra fråga mig en massa skräckslagna frågor. Jag sa bara till alla att allt skulle ordna sig, fast jag egentligen kanske inte trodde på det själv.

När vi hade kommit in i huset så var det först bara en mycket lång korridor. Sedan såg man en väldigt skräckinjagande dörr. Det är nog där de kommer att slakta oss… Vi närmade oss dörren mer och mer. Till sist öppnade dem dörren, först såg jag inte vad som fanns där inne men då såg jag precis vad som var där… Det var inte där de skulle slakta oss, utan det var där alla de djur som redan var döda. Sedan öppnade de dörren till ännu en sal. På dörren de öppnade denna gång var det tre sylvassa yxor på. Här måste det vara. Nu såg jag, här var det… Jag var osäker på om den där varelsen som var snäll skulle hinna, eller så lurade hen bara oss för att retas. Jag ville så gärna be monstren att släppa oss men jag vågade inte. Inte någon annan heller. Just då kom det ”snälla” monstret in. Jag såg att hen hade någonting fuffens på gång. Jag hoppades att det var en plan hen hade på hjärnan. Hen började gå mot buren vi var i. Ja! tänkte jag. Han tog långsamt fram sin hand mycket smidigt och tyst. Handen var på väg mot en lucka som jag helt hade missat. Han öppnade den utan att någon märkte. Förutom alla vi djur såklart. När han hade öppnat luckan helt, så skyndade han sig till de andra. Då kollade alla vi djur på varandra på ett sätt så att alla förstod att vi skulle springa på tre. Ett, två, tre viskade jag det tystaste jag kunde. Och då började alla rusa ut från buren, ut genom båda dörrarna igenom korridoren och ut. Ja. Vi klarade det! Men just då när vi trodde att vi hade klarat det så ser vi hur monstren springer ut… Alla började rusa det fortaste de kunde igen. Alla utom jag... Jag sprang inte det fortaste jag kunde för att, jag kände att hela min kropp började dunka. Jag fick ont överallt. Jag försöker att springa ändå, men det går inte. Just då ser jag ett av djuren vända sig om mot mig. Djuret som vände såg mycket arg ut. Men spring då!. Det går inte, jag har för ont! -Nej, jag går inte utan dig! Han sprang bak till mig och försökte bära upp mig. Nej, spring utan mig, annars kommer du också bli tagen! Gör det, jag lovar, sa Mimimio. -Jag kommer alltid att minnas dig. Vi sa farväl till varandra och sedan sprang han gråtande iväg. Då tog monstren upp mig och var säkert på väg att slakta mig, men då sa den snälla varelsen att de inte skulle slakta mig. Ok, men vi ger honom ett straff istället. Vi ger honom en snabel så att han får svårt att andas. -Ja sa nästan alla. Så då fick jag en snabel som endast kommer försvinna om slakteriet går i konkurs. Oj. Nu ska jag förvandla er alla till slaktdjur så att ni kan smita in och rädda alla djur. Okej sa alla samtidigt. Mimimio förvandlade alla till olika djur man brukade slakta. Alla började smyga in mot slakteriet för att rädda djuren. De gick in genom alla rum tills de hade kommit till det rummet där de skulle slaktas. De gick in utan att någon märkte. Då gömde de sig bakom buren. Men, vad konstigt, dörren är öppen. Då gick alla till dörren för att se vad som hänt. Då öppnade Zlatan luckan till buren och alla djuren som var i buren och utanför buren sprang ut genom en genväg, som ledde hela vägen ut. De åkte hem och Mimimio skulle också bo med de.(Zlatan, Carl och alla djur.) När de kom hem igen bestämde sig alla för att bli vegetarianer. Slakteriet gick i konkurs så att alla blev till det de var från början. Så levde alla lyckliga i alla sina dagar!

 


Av Milla Widén