Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Min drömstad


“Året var 1857. Världen bestod av en fattig och orättvis diktatur, där ingen blev behandlad rätt. Maten var knapp, och flera familjer blev varje dag dömda till döds.

Men långt ute till havs, i mitten av Atlanten, befann sig en liten och dold ö. Där fanns det gott om mat, och folket på ön blev aldrig störda eller inblandade i fastlandets krångligheter. Alla delade med sig, och befolkningen följde en demokrati som alla tyckte om- och tog del av. Gigantiska kokospalmer växte på vägarna, och blommande rosenbuskar runt allas färgglada hus. Gatorna var gjorda av silkeslena sandstränder som brände under fötterna, och havet var lika klart som en flaska av glas. Solen var ständigt skinande och vakande över hela ön, och den enorma himlen var alltid lika blå.

På ön, fanns det fem olika kungadömen. Tunusa i norr, Vedluns i söder, Mekylia i öst och Bartel i väst. Tunusa var mest känt för sin oslagbara produktion av frukt och grönt, och Vedluns uppmärksammades för sina delikata och mycket uppskattade vaniljbakelser- det var inget att snacka om. Mekylia och Bartel hade bättre kockar och restauranger än någonsin. Det sista kungadömet, kallat Tringonia, befann sig i mitten av ön.  Det var det största av dem alla, och hade dess kung som alla älskade mest. Även fast hela ön var behandlad helt rätt, och även fast alla kungadömen var behandlade ganska lika, var det något extra speciellt med Tringonia. Dem flesta kände av det, men ingen visste vad det var. Att Tringonia skilde sig så mycket från alla dem andra kungadömena, var egentligen den enda anledningen till varför dem inte slog ihop alla till ett enda stort. Det sades att Tringonias egna själ behövde bevaras ifred.”


Nu låter det säkert som om detta är någon suspekt myt, eller en påhittad saga man kan berätta för sina barn om kvällarna. Och jag tvingar er inte till att tro mig heller. Men någonstans djupt inom mig, på något konstigt sätt, vet jag att landet finns där. Och av någon ännu konstigare anledning, vill jag mer än någonsin åka dit.


                                         

Av Text och bild: elev, årskurs 7.