Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Vårt Stockholm 2017 – Ett skrivprojekt

Ett utdrag ur Mina drömmars stad sedan gav vi oss ut på Stockholms gator. Vad är det som händer? Vad är det som doftar? Vad är det som hörs? Eleverna kom ivrigt tillbaka med iakttagelser av staden 2017. Sedan spann vi vidare, byggde upp dramaturgi och skapade meningar. Resultatet blev tjugotvå noveller om Stockholm 2017. Nedan kan ni läsa ett bidrag:


Oförglömlig hälft

Klumpen i halsen växer när jag tänker på dig. Växer när jag ser lastbilen på torget. Den fyller min kropp med ångest och förskräckelse. Inom mig hör jag ljudet av jämrande och ett hänglås som dunkar i jämn takt. Det värker i benen. Jag måste sluta ha de här bilderna i huvudet, sluta få de här tankarna. Det enda jag kan göra är att glömma. Glömma det som har hänt. Börja om på nytt.

Med mig på den långa resan till Sverige var det bara vi två. Du och jag. Min fina bror Hossain. När jag tänker på dig fylls mitt hjärta av kärlek men samtidigt av rädsla. Jag kan inte hitta dig. Varför svarar du inte på mina SMS? Jag har letat i tre dagar nu. Gått fram och tillbaka på den här långa gatan, som jag nu kan helt utantill. Det där du skrev till mig. Jag förstår inte vad du menar. Vad orden betyder. Att vi skulle träffas på torget vid Slussen, det förstod jag. Men du, du har inte dykt upp.

Efter långa funderingar har jag nu äntligen bestämt mig för vad jag ska göra. En sista tur. På den här här långa gatan. Götgatan. Sedan ger jag upp. Sedan är allt det här över. Jag kollar ut mot byggnationerna, planken och rivningarna av Slussen. Allt är i ett enda kaos. Stora lyftkranar arbetar i morgonsolen. De har sprängt i berget, det är som en avgrund ned i underjorden. Gångbanor och vägar är provisoriska metallplattor. Det påminner om platser i Afghanistan efter att talibanerna, regimen och al-Qaida krigat. Men här, här är sprängningarna fridfulla. Ingen vill skada, såra eller hota.

Mitt hår fladdrar i vinden och det luktar friskt. Jag observerar alla människor som går förbi. Någon håller en färskpressad juice i handen, någon annan stirrar fokuserat in i sin mobiltelefon. Ett kärleksfullt par kysser varandra. Vid tunnelbanan står en mamma och pratar med sin lilla dotter… Det biter mig i magen. Var är min lilla dotter? Vad har hänt med henne? Vad har de gjort med henne? Hon skulle varit fem år nu.

Jag fortsätter promenaden upp längs backen. Spanar efter dig. Så fort någon man med mörkt hår, mörk kappa och jeans dyker upp, sticker det till inom mig. Jag går framåt med små steg i vad som känns som en evighet, iakttar folk, letar.

Det är för mycket för mig. Jag tar en paus, viker av och går in på Klevgränd för att pusta ut. Ett, två, tre… Där, gömd under en port i mörker står du. Du står och röker, har inte märkt att jag har kommit. Långsamt spricker mitt ansikte upp i glädje. Jag rusar mot dig och sträcker armarna rakt ut för att krama dig. Då ser jag. Det är inte du. Mina axlar sjunker ihop, jag tittar ned mot marken och det växer långsamt fram mörka fläckar under ögonen. Fläckarna övergår snart till tårar. “Koncentrera dig lilla Nooria”, intalar jag mig själv.

Trots att jag inte mår bra blir jag lugn när jag går här. Allt är i harmoni. Gatan är fylld med alla möjliga folk. Jag hör olika språk och ser olika kulturer. Det finns massor av butiker, färgglada kläder i skyltfönstrena. Cyklister snirklar sig förbi fotgängarna som strosar fram i maklig takt. En gatumusikant med slitna jeans spelar en rockklassiker. Ett tiotal ungdomar står i en klunga och trängs på trottoaren utanför en glassbar. De skojar med varandra och ser inte ut att ha några bekymmer i världen. En gång i tiden var jag så, innan allt det hemska hände.

När jag har gått en stund hörs det skrik. Skrik och rop från Medborgarplatsen. Demonstranter står upp för sin rätt stanna kvar i det här fridfulla landet, den här fridfulla staden. Stockholm. Jag kollar snabbt igenom folkmassan. Resultatet blir en besvikelse. Jag väntar, vänder tillbaka mot Slussens tunnelbanestation. Imorgon, jag känner det på mig. Då kommer jag att hitta dig.

Philip Ström, MYP3B