Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Mina drömmars helvete

Med snabba steg rör jag mig mot Gärdets tunnelbana. Det är grått och mulet ute som tillsammans med mitt stressande gör mig irriterad på allt och alla. Till höger inne på caféet sitter det tonåringar och pensionärer som fikar. De skrattar och ler vilket gör mig ännu mer irriterad eftersom deras liv verkar så mycket bättre än mitt eget. Med 40 meter kvar till ingången av tunnelbanan börjar det förstås ösregna också, varför händer detta mig? Mitt blonda, lockiga hår blir blött och stripigt. Regnet lägger sig över min gröna jacka och mina blåa jeans, på bara några sekunder sprider sig den våta kylan över hela kroppen. Jag är på väg hem till min bästa vän Linnea för att ha myskväll och sleepover.

När jag väl kommer in genom ingången till tunnelbanan så är det första jag ser annonsbladen längs den vänstra väggen. De visar reklam för en ny energidryck med ett stort tryck av djävulen på flaskan. Ju närmre spärrarna jag kommer desto större blir djävulens ansikte på annonsen. När jag passerar spärrarna så blinkar ljuset till och kommer sedan tillbaka i en svagare ljusstyrka. Det känns som att ondskan själv är närvarande. Nedanför rulltrappan står min morbror Per-Anders Fogelström och väntar på mig. Mamma tycker inte jag borde åka tunnelbana själv vid denna tid på dygnet och har därför tvingat PA, som vi alltid kallar honom, att eskortera mig. Han jobbar som författare och hade dagen till ära fått skrivkramp så han kunde gladeligen hjälpa sin syster med att följa mig.

Det är lätt att känna igen PA eftersom han alltid har på sig sin svarta långa rock och gråa basker. Mamma säger att han försöker leva upp till sin titel som gåtfull författare och jag tycker att han lyckas väl. Hade jag inte vetat vem det var hade jag nog undrat vad hans story var. Väl nere på perrongen knackar jag honom på axeln och han ger mig en stor kram. Tunnelbanan ska gå om två minuter och lite längre bort på perrongen skymtar jag två ordningsvakter som pratar med en grabb i min ålder. ”Jag ser att det står väktare där borta och snackar med en kille, undrar om han gjort något?”, säger jag rakt ut. ”SL har sett till att varje station ska ha minst två stycken ordningsvakter på plats för att försöka minska de antal brott som skett den senaste tiden. Frågan är dock om det kommer att hindra folk från att utföra dem?”

Tillsammans kliver vi på tunnelbanan och åker mot vår destination på Södermalm. Under resan passerar vi först Karlaplan där en blåhårig tant hoppar på. Det ser lite lustigt ut men är inte helt ovanligt att ha i dagens samhälle. En ung pojke vägrar resa sig och ge henne sin plats då vagnen börjar bli full ju närmare centrum den kommer. Detta är kanske omoraliskt av honom men inget brottsligt. PA berättar lite om Hovstallet, Dramaten och andra spännande platser som tåget passerar under. Nästa hållplats är Östermalmstorg där en stackars tiggare hoppar på. De andra resenärerna är dock inte så intresserade av att hjälpa till då dessa personer finns i överflöd under en dag. Hans skylt om akut behov av hjälp kan vara svårt att ta på allvar och han blir lätt aggressiv då ingen tycks ta notis om honom. På T-Centralen sedan är tunnelbanan knökfull och ett paradis för ficktjuvar. I det trånga utrymmet är det väldigt svårt att uppfatta om någon klåfingrad person tar din plånbok. Jag frågar PA vad straffet för dessa brott är och han svarar att det är tämligen lågt. ”En ficktjuv kan nog komma undan med böter eller avvisning. Då denna station är mitt i centrum så är stora delar av passagerarna i rörelse och i stressen är man knappast uppmärksam på vad som händer andra.”

I Gamla Stan så är det mindre folk igen och PA berättar om de byggnader vi nu kan se då tåget gör en liten sträcka ovan jord. Väldigt roligt att höra en så insatt person med inlevelse tala om historiska händelser eller beskriva den udda arkitekturen. Nästa hållplats är åter i underjorden i hjärtat av Söder, en avsevärt ruffigare plats. Några berusade ungdomar börjar slåss på ett otäckt sätt. Deras skrik skär ordentligt mellan betongväggarna på perrongen. Även åskådare dras in i kampen och bråket får snabbt stor spridning. Säkerhetsvakterna är dock beredda och tränade så det lugnar snart ner sig. PA berättar att de stridande nog kan räkna med påföljder men antagligen utreds inte dessa brott så noga. ”Samhällstjänst kan säkert vara den värsta konsekvensen.”

Vid Mariatorget sitter en avdankad trubadur och försöker få några spänn i sin keps. En del inte så fräscha individer stryker omkring och langar droger. De gör sitt bästa för att dölja hanteringen för de vill inte ha påhälsning av polisen. ”Straffpåföljden av att sälja knark kan bli ett långt fängelsestraff” säger PA. Knarklangare är ett yrke man inte vill ägna sig åt även om det från början kan verka enkelt att tjäna en rejäl summa under kort tid, men är inte ett yrke jag skulle vilja syssla med.

Vid Zinkensdamm pågår uppladdning inför en bandymatch och många fyllgubbar syns i trängseln vid stationen. De uppträder stökigt men är säkert ganska ofarliga för vanliga resenärer. ”Vad händer med dem som uppträder stökigt i samband med matcher?” frågar jag PA. Han svarar  ”Att storma en idrottsplats är inget allvarligt brott och polisen kan knappt ingripa. Brottet räknas som ett hemfridsbrott, alltså ungefär samma som att palla äpplen hos grannen. Därför blir påföljden oftast att huliganerna släpps utanför arenan.”

Slutpunkten för min och PAs gemensamma resa blir på Hornstull och när vi kliver av tunnelbanan besannas mina värsta farhågor. Mitt i vardagen blir vi vittne till hur några maskerade typer sparkar ner och knivhugger en man mitt på perrongen. De försvinner snabbt i mängden och verkar nästan tränade för sådana här uppdrag. Den kraftigt blödande mannen får snabb hjälp av förbipasserande, men hans liv går inte att rädda. Förfärade blir vi alltså ofrivilliga åskådare till denna hemska händelse. Jag är i chock. PA berättar att ”Bara i Stockholm har i år 46 sådana här mord ägt rum och tyvärr allt för ofta på offentliga platser. Skulle gärningsmännen hittas så väntar ytterst stränga straff. Mord ger påföljden 20 år i fängelse i Sverige om inga förmildrande orsaker hittas.”

46 mord tänker jag, det är fler personer än hela min klass sammanlagt. Alla dessa liv som betyder något för någon och att behöva uppleva att en närstående blir mördad måste vara en av de värsta upplevelserna man kan ha. Jag blir så illa berörd. PA lägger en hand på min axel och det får mig att känna mig lite bättre, veta att de närstående jag har omkring mig idag lever och mår bra. Det gör mig också lite ledsen då jag tänker på de liv som kommer tas ifrån mig, som jag inom en framtid själv kommer att behöva ta mig igenom.

Vilken traumatiskt resa vi genomgått, 13 minuter och man kan nästan kalla det en resa genom helvetet. Bevittnat ett flertal brott och med hjälp av min kära morbror har jag lärt mig mycket nytt. Han frågar mig om jag är okej och i vetskap om att min bästa kompis står ovanför rulltrappan känner jag mig mer säker, tänk vad mycket vi kommer behöva prata om ikväll och tänk vad glad jag är att jag har henne vid min sida. Jag kramar PA hejdå och han kliver på tunnelbanan i motsatt riktning och åker tillbaka mot Östermalm igen. På väg uppför rulltrappan blinkar ljuset till igen och kommer sedan tillbaka i en starkare ljusstyrka. I ögonvrån skymtar jag Linnea. Hon vinkar till mig och jag vinkar tillbaka. Väl bakom spärrarna så kramas vi och hon undrar varför det är båda polisbil och ambulans utanför ingången. ”Vi har mycket att prata om” säger jag och vi tar oss ut på trottoaren.

Till slut kan jag lämna denna mardrömslika resa och återvända till ljuset av lyktstolparna på gatorna i Söder, ”Knivsöder”.

Av Nora Montgomery