Hejsan!

Det ser ut som att du använder en gammal webbläsare vilket gör att denna sida kan se lite konstig ut. Vi rekommenderar att antingen byta till en nyare version, eller byta till Chrome eller Firefox.

Om du har Internet Explorer 9 eller senare och du fortfarande får detta meddelande kan du följa denna guide:

http://windows.microsoft.com/sv-se/internet-explorer/use-compatibility-view#ie=ie-9

Hell ride

Jag sitter på den trånga tunnelbanan med mammor och sina skrikande barn, trötta uppgivna människor som bara vill hem. Folk pratar i telefon med sina familjemedlemmar om vilken middag som ska ätas. Jag hör barn som gråter och skriker och emellan åt hörs den klara rösten från högtalarna. Jag är en utav av de som är trött och helt slut som bara vill hem.

En man kommer in genom dörrarna. Man kan se på honom att tiden har gjort sitt. Med rynkor och grått hår som knappt täcker huvudet stapplar han in och sätter sig mitt emot mig. Jag märker att han inte bara en är en vanlig passagerare, han vill få kontakt med mig.

   - Emelie? säger han med frågande ton. 

Jag blir alldeles förvånad men svarar att det är mitt namn. Jag fortsätter med att fråga vad han heter och han säger att han är Per A Fogelström.

Helt plötsligt känner jag hur jag inte kan röra mig. Min kropp har blivit förstenad och jag är fast på tunnelbanestolen och kan inte ta mig därifrån. Jag grips av panik och skriker, men det är som om ingen hör mig, ingen som reagerar. Det är som att jag sitter i ett osynligt bås.

- Det är ingen idé att kämpa i mot, säger Per med lugn röst. 

Skärrad av det som händer ser jag hur texten "I, som här inträden, låten hoppet fara!" lysa upp på displayen där stationerna brukar stå. Är det ingen annan som ser detta utom jag! Jag grips ännu en gång av panik, men inser att det inte lönar något till. Jag är fast där jag är och det är bara att acceptera läget.

När ett visst lugn har infunnit sig hos mig kommer ett stort gäng ungdomar in. Tjejer i klädda i svarta bootcut-jeans med de dyraste märkesväskorna och killar i svarta håliga jeans och sneakers. Jag hör hur den ena killen säger uppgivet:

     - Fy fan vad jag hatar skolan, så sjukt jobbigt. Vi gör ju ändå inget viktigt. Historia liksom, varför ska vi lära oss om det? Sakerna har ju redan hänt, jätteonödigt!

Per stör mig i min avlyssning och säger med allvarlig stämma.

     - Den där unga pojken har en frånvaro på 70 %. Det kommer bli hans tredje månad hans   CSN blir indraget och han kan glömma att hans föräldrar kommer ge honom en extra krona under året. 

Gruppen ungdomar går av tåget och vi fortsätter vår resa. Jag är fortfarande frågande till vad som händer. Tunnelbanan stannar vid en ny station, och en man av det tyngre slaget kommer in flåsande genom tunnelbanedörrarna. Med de två stora igenkännbara Take Away-papperspåsarna och färgglada muggarna förstår man att han har varit och köpt middag på Mc Donalds. Per märker av mitt stirrande och säger med en tydlig röst:

   -  Det du inte vet om den här mannen är att han har dragit på sig diabetes på grund av sitt ohälsosamma liv. Den här mannen kan inte längre gå ut med sina kompisar och äta och dricka gott utan att behöva tänka på att ta insulin.

Jag känner medkänsla och börjar själv fundera på mina matvanor och hur dåliga de är. Det kanske är värt att hoppa över den där colan och godiset på vardagar, tänker jag. Att hamna där han är för lite extra socker är inte värt någonstans.

Helt uppe i mitt eget tänkande kliver en medelålders man in på tåget iklädd en snedvriden och lite för öppen skjorta. Han är alldeles tom i blicken och man märker på hela kroppsspråket att han har gett upp. Per fortsätter att berätta:

   - Den här mannen har under en längre period köpt sex på Malmsskillnadgatan. Trots att han har en familj på fru och 3 barn har han varje torsdag skyllt på att han ska jobba sent, men har i själva verket haft sex med en prostituerad. Denna man är nu helt ensam. Hans fru fick reda på detta och har ansökt om skilsmässa och han kommer inte få träffa sina barn igen.

Jag kollar ut genom fönstret och märker att vi passerar flera stationer utan att stanna och undrar över varför det inte är någon som skriker och klagar över att de inte får gå av.                           

I mina tankar avbryts jag ännu en gång av att det kommer det in en grupp aggressiva män. De är klädda i AIK-tröjor och vissa till och med i halsdukar, de är högljudda och luktar starkt av alkohol och cigaretter. Rätt var det är dyker det upp andra med DIF-tröjor och man märker hur stämningen hårdnar i hela vagnen. Alla blir medvetna om vad som kommer att hända. Innan jag hinner blinka är slagsmålet igång. Människor börjar fly vagnen och man hör hur barnen med sina mammor gråter av rädsla. Gruppen huliganer slåss för sitt liv. En blir slagen i huvudet och blir liggande livlös på tunnelbanegolvet. Per lutar sig fram och säger till mig med en allvarlig röst:

  - Den där mannen som ligger på tunnelbanegolvet kommer aldrig vakna upp igen. Hans vrede blev hans död.  

Tunnelbanan stannar, och det blir helt tyst. Vi verkar ha kommit till slutstation. Nu är det bara jag och Per kvar i hela vagnen och perrongen jag ser genom fönstret känner jag inte igen. Per reser sig från stolen och ber mig följa efter honom. Vi går ut på den tomma perrongen som är mörk och skrämmande. Vi fortsätter gå och helt plötsligt ser jag en flicka vid, vad som ser ut att vara, perrongens ände. Jag blir väldigt rädd för att det påminner mig om den senaste skräckfilmen jag såg. När vi kommer fram och jag ser personen mycket tydligt frågar Per mig:

  - Vet du vem det här är?

Och jag vet mycket väl vem det är… Det var den personen jag trodde skulle finnas vid min sida livet ut. Den personen som skulle vara mig trogen och aldrig svika mig. Personen jag såg framför mig, var min en gång bästa kompis Lina. Vi hade umgåtts nästan varje dag sen vi var 6 år gamla. Men när hon en dag sårade mig så djupt så kunde jag inte återgå till det vi hade. Hon hade sett mig stå ensam men ändå valt att stå på sidan av och skratta med de andra elaka tjejerna i klassen. De tjejer som hade gjort narr av oss sen första dagen i skolan.   

Trots att hon fick sitt straff när hon kom och bad om förlåtelse, och jag sa att jag aldrig någonsin skulle ägna min tid åt henne igen, så kände jag en ilska som bubblade upp genom hela kroppen. En känsla av att sorg och aggression på samma gång. Våld kändes som den enda lösningen så jag började springa mot Lina. Runt om mig fallerade allting, allting runt min en gång trogna vän blev svart. Men just innan jag skulle ge utlopp för min ilska försvann allt och jag kände hur någon petade på min axel.

    - Det är dags gå av nu, sa en lite äldre dam informerande.

”Avstigning för samtliga” hörs i högtalaren och jag reser upp ur stolen och går av tåget.

 

 

Av Emelie Horn